Ja tror aldrig ja kommer ångra att ja gjorde detta. Eller jag vet att jag inte kommer göra det. 

I slutet kommer det bli en viktigt pusselbit i mitt liv som skulle bli lagd. 

Man knåpar o trixar så mycket i sitt liv för övrigt men ett pussel kan man inte lägga fel, det blir inte bra då.

Men de är lite tufft.

Ja har mitt hela liv gått in med att man ska stå upp för sej själv. Man ska stå för vad man är och vara stolt. Ja har kämpat så för att bli självständig, självklart tog ja i lite för mycket där i 15 års åldern då ja skulle flytta hemifrån o klara mig helt själv, men man lär sej av sina små fel grävda stigar! 

Det låter så oroligt fel att ett par bröst skulle få mig bättre, men ja kan nog inte förklara det på ett lättare sätt än att om jag inte hade haft ögonfransar, hade ja nog velat ha det oxå o gjort en ögonfrans förlängning. 

Det blir så svårt att förklara. Men jag är ju alltid den som måste försöka för att förstå mig själv:) 

Ja tycker bröst är fint, ja tycker att de är kvinnligt o vackert. 

Nakna kroppar över lag är vackra. Ja älskade min kropp innan, jag har haft världens underbaraste pojkvänner som alltid fått mej känna mej finast i hela världen, de har nästan varit lite jobbigt när man förstått att jag inte var de när man chockad blev nekad till Viktoria secret showen ? 

Man lever så tätt in på sej själv att man lär sej älska varje del. 

Men det här var något som ja visste att ja ändå nån gång skulle göra, när rädslan lagt sej om vad folk skulle tycka och skita i det, när ja var mogen nog o ja var helt säker på att det här gör jag för mig själv. Sen att jag lägger ut en Instagram bild o skyltar om de, det behöver man ju absolut inte göra men det är jag , ja måste stå för vissa saker skriftligt så ja kan vara beredd på koncekvenverna . 

Åh det stödet jag fick var så varmt o underbart. 

Sen kommer det alltid vara olika, vissa kan hantera saker o andra inte. När man visade sej bland folk första gången. Där kom han, han som frågade om han fick känna, 8 gånger dessutom.

Men ja dömmer ingen, för innerst  inne vet väl allt att ja enbart gjort denna operation för att gå med tini wini String Bikini i sommar o hänger på luren varje morgon o ringer slitz o film producenten o vill göra en uppföljare till långt ner i halsen. 

Det är mitt mål i livet! 

Nu har de snart gått en mån o de ja trodde skulle bli ganska lätt eftersom ja vet hur envis en viss person är, nån som skulle ändå försöka gå på vatten, springa genom eld o stå imot att köpa yankee ljus fast man vet att de är omöjligt. Även för en sån kan de bli svårt. Ja tror de här öppnade upp något som i slutet kommer bli en annan liten resa som ja inte riktigt hade räknat med! 

Den 8 februari tog jag mitt sista bloss o lämande Göteborg för ett tag. Snart har jag varit rök fri i 1 mån o ja vet inte hur ja känner. 3 år tillbaka har ja tänkt varje dag att jag så vill sluta, ja fattar inte varför ja gör så här men styrkan att sluta  har aldrig funnits där. Ja tror ja behövde styrkan till så mycket annat:)

Här är absolut en likeraket på ingång om ja skulle skylta med det men tro mej, jag skulle aldrig vilka erkänna att jag rökt så mycket i mitt liv som ja gjort. Jag blir så ledsen på själv att hade ja inte ångest innan så har ja det nu. Jag är mest ledsen att jag alltid varit med i donations registret o då ja skrev in mej där för 4 år sen var ja faktiskt rökfri o anmälde mej så. Tänk om de hade varit så att ja gick bort o någon skulle kunna få mina lungor o dom insåg då att ja hade rökt, jag hade ju fått skyffla kol i all evighet i helevtet. Nu vet jag att ja kommer få göra det nu ändå men det är för brott ja kan stå för:) 

Ja kommer göra allt för att aldrig tända den där pinnen igen men tro mej vad van man är. I 10 år har mitt liv präglat efter niktion, när ja vaknar, solar, ut o går, jobbar, ska sova. Alltid är lugnadet då en cigarett. Det är så sjukt att man vill göra sej själv så illa men de är lätt o va efterklok. 

Men det ja går igenom nu är tufft. 

Ja skulle operera mig, sluta röka , få va hemma o mysa med mina människor o sedan få börja jobba igen. 

Det ja glömde som vanligt var mina känslor. Att det fanns en chans att dom kunde vakna till liv o att de gjorde dom. 

En veckas tejp o att inte se något resultat, dom ja kollat på i flera år, före o efter bilder. Men en vecka gick bra o sen var de dags. Efter en plåstervaxning  stod ja där, men nått som skulle vara mina nya bröst. Ja började gråta, som ett barn som tappat sin glass i gruset! 

Det där var ju inte alls jag, o det såg absolut inte ut som efter bilderna! Såklart det inte gjorde det, dom bilderna är tagna 1 år efter operation men så långt tänkte inte jag. Det kändes ju eftersom jag gått o tänkt på det här i 10 år var det väntan nog. 

Det är nu, snart en månad efter jag kan kolla o börja känna mej som att det där är jag nu, ja börjar acceptera att det jag såg som inte mitt är ju faktiskt mitt o något ja ska lära mej älska. 

Sen är det jätte tråkigt att under ja var sövd råkade dom operera bort mina magmuskler o squats rumpa, ja förstår faktiskt inte varför men det är vad de är. 

Att jag blivit gullig o mysig var något dom måste lagt i mig o att ja har lite kort stubin förtillfället måste bara vara någon medefekt? 

Det är bara börja om, o tro mig. I Will. Men denna resa som skulle bli så enkel o bra börjar så svårt, ja erkänner mej känslig o att ja har känslor, ja vågar säga ifrån från mitt hjärta o det är väl inte jättefarligt att gråta en tår men jag är ovan över de här, ja känner inte igen mig. Mina vänner säger att dom ser ett lugn i mig o ja hoppas att det är ett bra sådant för jag har faktiskt ingen plan att ändra det utan vill faktiskt veta lite mer om denna Malin som ja länge sen kände. ❤️

Hejdå rispåsarna!