....
Jo, jag har läst tidningen några dagar, och idag är det onsdag, och imon orkar ja inte läsa tidningen mer. Det tar på krafterna att läsa tidningen.
Jag vet inget. Jag vet allt . Tankarna är lite ihop smetade, känslorna börjar ta slut, ångesten är för stark, rädslan är för hård.
Jag tänker, imon är jag ledig. Skönt! För då slipper ja gå igenom den becksvarta parkeringen 05.00 på morgonen fram till jobbet. Det spelar ingen roll hur många lås jag har så länge jag inte är innanför dom. Tanken när man sover själv i sitt hus o första man tänker när man vaknar, skönt att ja lever.
I den där "tanksmeten" kommer de fram halvjästa funderingar.
- hur får ja tag i en pistol?
- Vilket parti ska ja rösta på så detta inte är våran värld längre
- Hur tänkte den äldre mannen som kom in i mitt rum o ville krypa ner i min säng när jag var 19 år
- Ska ja alltid vara livrädd nu
- Jag måste bli tuffare
Hur ska ett inlägg som detta inte blandas ihop med något annat än vad det är, inte politik,ingen Greta, ingen jämställdhet, inte bli rasistiskt , inte såra , inte vara för hårt, inte för lätt , inte skrollas bort!!!
En dag såg jag en hyllning till en man, som erbjuder sej att hänga med o springa med kvinnor i skogsområden , så inget dumt händer. Du verkar underbar men vi ska inte behöva ha någon som springer med oss. Jag skulle aldrig våga ha dig vid min sida ensam i ett joggingspår. Vi ska inte behöva va rädda, vi ska inte behöva tänka en ända gång, tänk om.
Vi ska inte behöva ha de vassaste vi har i våra väskor ihop tryckta i våran näve när vi går hem.
Dom här artiklarna är måndag,tisdag,onsdag... imon tänker jag inte läsa.
Tänker på den där internationella kvinno dagen, då vi blir hyllade över öronen, de skickas blommor och ges kärlek, det skrivs texter o de läggs ut bilder på underbara kvinnor. Jag är väldigt stolt den dagen.
Men de andra 364 dagarna.
Var är ni då?
Vad smal o brun o fin du är.
Ja minns när orden tjock o smal uppfanns, de var nån gång i lågstadiet. Jag var smal , jag hade en kompis som var tjock. En klasskamrat hade glasögon o en annan vårtor på händerna. Någon hade grisnäsa en annan krulligt hår. Nån var dum, en annan snäll. Han var rolig, hon var jobbig.
Man tänkte inte på det så elakt då, utan de var bara något. Såklart vissa blev sårade, men ja tror fortfarande inte det var illa menat när man delade upp människor i kategorier i ens egna värld.
När högskolan började blev jag mullig, någon hade former, en annan var säkert sjuk som var så smal. Den andra blev ett fetto, någon blev dryg. Nån var helt enkelt äcklig , och nån annan snyggast i skolan.
Nu började de bli menat, elakt o jobbigt. Inte ville man va den äckliga, dryga , den för smala eller den feta. Man ville inte va den som hade minst bröst eller slitna kläder. Ryggsäck var helt förbjudet att ha som tjej o listan vilka som fått mens i klassen var den viktigaste.
Jag själv slutade duscha i gympan för ja hade minst bröst o en annan slutade äta för hon var fettot. De svåra i allt de här var inte var man vad. Utan hur man blev de. Man blev de inte av sej själv, utan man blev det i en stor grupp.
Gruppen hade bestämt vad man skulle va, o när man väl fick sitt kategori var det väldigt svårt att ta sig ut.
Det var som man bara accepterade hur dåligt man än mådde så accepterade man de.
Sent i högskolan kom oskuldslistan upp, vem var oskuld o vem var inte.
Varje dag pratades det om den där listan om något hade blivit av med sin oskuld.
Jag minns när ja fick mens i skolan. Smått osäker på var det var. Ja minns sexualkunskapen vi hade i 6an när vi såg en film hur en penis fördes in i en fiffi , helt ärligt vet jag inte vad ja ska använda för ord för våra kön längre men ja chansar på penis o fiffi. Men 20 min senare var vi full lärda.
Jag gick till min gympa lärare o frågade om mens, han var helt otroligt. Han förklarade så bra så, du blöder ut det gamla dåliga o fylls på med nytt starkt 1 gång i månaden. Uppfattat 👍🏻
Ja valde att hoppa av skolan första året i gymnasiet , osäker anledning idag men då klarare jag iaf inte de. Det finns stunder ja såklart ångrar de men jag har alltid varit en funderare o mina funderingar slutade aldrig så bra den tiden ja gick i skolan.
Nu kanske ja måste säga, ja var ingen tjej men satte sej på, ja har alltid haft skinn på näsan, varit först att stå upp för något eller någon o sagt ifrån när som helst jag vill. Skulle man va tyst var jag den som pratade. Jag blev heller aldrig med på den där oskuldslistan och heller aldrig totalt mobbad. Men ja var ingen glad människa för de, jag säkert själv både skadade andra o blev skadad av va andra tänkte om sej själv . Ja skäms mina sista ord till rektorn, innan pappren skrevs på att ja är nu inte en tonåring som går i skolan längre. Tänker inte skriva dom men minns o skäms.
Men något där gjorde mig inte till en bra människa. Utan ledsen på människor, ledsen på utvecklingen som sker. Minns dagar man inte kunde andas för jeansen var så jävla skinny fit extra small för små! Minns hur skönt de va att komma hem o sätta sej på toan o våga bajsa.
Minns hur nöjd jag var att bara va hemma .
Ja minns mycket , för mycket ibland.
Nu är du ju väldigt länge sen ja skrev här, så var ju sjävklart tvungen o läsa lite tidigare inlägg o ja minns när ja läser som
Om det vore igår ja skrev dom. Ja minns om de var med tårar i ögonen eller lycka i själen. Ja minns om ja har varit helt ärlig eller halvt ärlig.
Jag var 13 år o slutade gå på gympan som ja egentligen älskade men jag hade inga bröst.
Jag var 14 år o slutade gå på badet för ja hade en hårig rygg.
Jag var 15 år o slutade ha toffs för mina öron satt långt ner.
Jag var 18 år o hade mens, då ska man ändå göra sin pojkvän nöjd.
Jag var 22 år o en äldre man försökte ligga med mej men de va bara för ja kanske varit för trevlig.
Livet..
Hade ja vetat allt jag vet idag hade ja enbart sagt. Snälla Malin , spara dina tårar. Med min största hand på hjärtat, tjejer. Nu får de vara slut på tramset. Det får vara slut på utslätnings filter, nått filter gör dej smalare än de andra. Vissa är söta o roliga men fy va äckligt allt börjar bli.
Jag går tillbaka på mitt eget Instagram o såklart, där är ja. Slät som silkes papper, ja minns varje bild hur nöjd ja var. Ja minns så oviktigt.
Jag minns en period i mitt liv jag var väldigt vilse, så vilse att ja tappade 12 kg , ja vet inte än idag hur människor kring mej missade en svag Malin, men ja var åtminstone så smal o fin.
Krigar jag i onödan? ja känner mej så ensam i de här?
Hur ska ja kunna va en bra förebild när helt ärligt en finne på fel plats kan förstöra en hel vecka. Det där ordet smal, låt mej inte ens börja. Hur kunde de bli så här. Ni vet det dumma ja skriver i början. Så dumt. Det var tjejer som sa, vänner antar jag. Jag önskar så att de vore en kille som sagt något dumt till mej, men nej. Aldrig!
Sociala medier, att få va barn, att få va tonåring, att få växa upp i igen takt, vad gick så fel ....
Så, vad brun o fin o smal du är.
Det bruna kostade lixom mej 10,000
Det smala är att jag har svårt o äta när jag är ensam hemma 😅
Vi alla bär på Olika hemligheter. Styrkor o svagheter.
Men vi alla bär på att vi måste sluta kategorisera ut oss.
Vi måste bara få vara precis som vi är, inga rätt inga fel.
Vi måste få börja leva igen ♥️
Jag dömmer dig!
När ja var liten var allt jag önskade att vara var fri. Jag var oftast ledsen att jag inte levde på Pippis eller barn i bulle byns tid. Det var nog många som gjorde . Men i mina egna lekar var jag just där, ja sprang barfota på ängar o hittade sockerdricka i gamla ekar, julgranen var visst Pippis träd o alla kolor var väldigt gammaldags kolor o kostade bara 10 öre, drömmen var att få ha dom i en strut av brunt bakpapper. Jag var ofta i min egna värld o ville så otroligt mycket i mina lekar. Jag var fri o otroligt busig men jag visste alltid mina gränser när ja satt ensam i mina påhittade träkojor eller red på stora stenar som var min fina häst. Jag visste att jag lekte påhittade lekar men det var det bästa i mitt liv.
Än i dag leker jag i min egna värld, men idag leker jag inte att jag är fri, idag låssas jag att jag inte är rädd!
Jag stannade inte för bilen vid vägkanten för de som behövde hjälp var två män.
Jag tänkte nog egentligen aldrig ens tanken att jag ville stanna hur mycket jag än försökte, jag stannade inte och hjälpte till för jag vill inte bli våldtagen.
När jag kom hem till Tranås visste jag inte om jag skulle berätta för min kille vad som hänt, eller mer hur ja känt. Hur rädd jag blev. Jag bad om en kram som skulle vara över 20 sekunder, jag har läst nån starns att det ska hjälpa när man har spricker i sitt hjärta. Jag läkte ganska snabbt o tänkte att ja får släppa det där, det var inget!
Några dagar efter slutade jag mitt pass runt 20.00 på kvällen, jag övervägde att åka ner till min familj o ta ett glas vin, men jag tänkte. Nu är det inte så sent så då vågar ja gå genom parken för jag ville ha lite luft.
Fast det var lika mörkt nu som 02.00 på natten kände jag mej lugn. Folk är ute o går med hundar o cyklar till fester. Men jag var ensam i parken o jag kom på mej själv snabbt leta på mina nyklar i fickan. Jag greppade tag så ja nästan fick ont i handen . Jag vet inte hur många gånger mina nyklar fått göra mej lugn, eller hur ett paraply kan förvandlas så snabbt till ett vapen i handen. Jag såg mitt hus o längtade hem till dörren var låst o då såg jag dom, 4 killar gåendes mot mej. Jag reagerade konstigt o stannade till, till höger om mej fans vägen genom dagis o rakt fram mitt hus. I mitt huvud blev de svart. Men jag gick, jag valde vägen mot dom, med Nycklarna så hårt tryckta i handen o ögonen ner mot marken. Jag gick för att jag vill fortsätta leva..
Hur kan jag få ligga i min killes famn o känna mig tryggast i hela världen, att lyssna på hans hjärta som kan sången till mitt när jag glömt orden!
Jag har lovat mej själv 1000 gånger om att sluta läsa alla tidningar, sluta följa värdens nyheter o isolera mej mot nyheter. Jag tänkte en gång att nån gång kommer de stå något positivt när jag öppnar upp Aftonbladets app på morgonen. Det var nog den största lögnen i mitt liv. Jag är precis som alla andra som vill blunda för att inte veta, o veta för att inte blunda för verkligheten!
Jag undrar ofta hur allt började bli så hemskt, när världen gick förlorad. När mänskligheten slutade existera. Dömmer jag nu? Vad får man känna? Vad får jag skriva?
För 20 års sen red jag på mina fina stenhästar o besteg alla ängars staket med vingar.
Idag dömmer jag människor utan att känna dom och är rädd att leva som tjej!
Det är så allt börjar, att döma något.
Vi alla borde vara en enad famn, vi aldrig måste lämna!
Jag o jag
Jag vägrar bli som du, där det finns en dag imon oxå...
Tro mej, ja förstår,Ja vet.
Jag är Precis hemkommen från drömmarnas land, alla blir kära, lyckliga, bikinilinjen påminner än om underbara dagar , allt blir speciellt , allt blir helt enkelt så mycket lättare. Varför?
Jg förstod för länge sen att ja måste leva livet hur jag vill ha det och inte hur andra vill att jag ska Leva, det är vägen dit som blev det svåra.
Jag är inte som du, kommer aldrig sträva efter det, vi andas samma luft men ibland känns det som
Min kommer från en annan planet.
Den rör mej så långt in, ibland känns den som lånade andetag men det är slut med det nu. Jag är inte svag längre, jag är det starkaste du kan skymta, absolut såklart , ja gråter när det gör ont, skrattar åt elaka skämt, ja skriker när jag är arg o jag är så jävla sårbar. En annorlunda pust från vännerna gör mej så orolig svag men när vi hittar varandras puls igen är vi oövervinneliga !
Ja vill sluta kolla på tv, ja måste sluta lusläsa Aftonbladet, det gör mig för ont. Vi lever tydligen i en värld som aldrig kommer bli bättre, för vi strävar alla efter mera, vi har mycket men vi ska alltid ha mer! Så..
En tjej på 27 år sitter ofta o kollar på löjliga reklamer, få den perfekta kroppen på bara 4 veckor, köp köp köp om smutskastning på varandras parti, dagis nivå kallar ja de. Röstnings dagarna var det värsta i mitt liv på väldigt länge, ja anser mig själv som väldigt lycklig, men då hatade jag starkt! Politikerna, som ska göra Svergie bra för oss, allt dom gör är att jobba så hårt med att göra sej bäst i tv , säga det bästa om sej själva men framför allt de sämsta om dom andra. Ja har hört sen ja va liten, Malin vill du ha de bra bli politiker. Du har ju talets förmåga sa svenska läraren i skolan! Dom tjänar asbra o ja tänkte, då måste dom väl jobba riktigt hårt för de är väl så man når framgång. Ja har aldrig i hela mitt liv varit så besviken eller förvirrad på något, så mycket att även världens största kudde inte skulle räcka till att gömma mej bakom. För många år sen hamnade ja i en sits där ja fick en skada i kroppen som ja lever med varje dag o efter 1 år sjukskrivning var de dags att komma tillbaka , ja var nog inte redo för det men på ett papper stod det ju de. Ja är utskriven ur försäkrings kassan som ja även så vill tacka för mina 2,400 i månaden. Det fick verkligen mej att komma på fötter igen efter ett innan troget jobb i arbetslivet . Så ja fortsatte i mitt tidigare yrke, service. Men det är tungt, jobbiga arbetes tider o hur service yrket är uppbyggt att vi aldrig ska ha fel , den är fantastik :) Men jävlar vad ja älskar att jobba med människor. Det är nog mitt kall i slutet tror ja, att ge människor av mej, försöka bidra med bra service. O de är väl helt underbart att ändå få känna de att det trots det sämsta jobbet för min kropp, trots dom långa timmarna o den dåliga lönen är något ja verkligen njuter av att få göra. Men ibland känner mej så sviken av Sverige. Ja har alltid varit så glad att ja växt upp i detta land men ju mer tiden går, ju mer börjar ja tvivla. Är det här ett land ja kan stå för?
Det är vi som bygger det så här, det är vi som är männiksor på våran jord som vi gjorde till våran, vi tror vi äger varje liten del, trädkronornas knoppar är uppdelade i olika landskap. Vi har fått varsin blomma. Över våran stad blir vi ledda av politiker som någon valt. För inte har ja gjort de, ja skiter i det. Det är mitt eget fel. Så länge försökte ja följa reglerna till punkt o pricka, aldrig klaga, gå på rätt sida vägen, älska på fredag o lördagar o va glad över att vi har det så ortroligt bra i vårt avlånga land. Jag som klagar vet inte ett skit o heja moderaterna ! Förlåt för mitt utryck men dra pungen i grus! Hårt o Långsamt ner i marken!
Ja tänker aldrig va nöjd. Ja tänker aldrig sluta va olycklig för hur allt blev. Ja tänker heller aldrig sluta älska så det gör riktigt ont i bland. Ja tänker aldrig sluta drömma om något bättre o ja tänker aldrig riktigt vara nöjd.
För de gör mej till vad jag är idag, ja vågar, ja lever, absolut ja har ångest över det men ja reder ut det!
Ja vill inte pausa längre, ja tänker inte göra det, ja kan inte va så rädd för att trycka på de där knappen play igen.
Så nu har ni mej, en tjej på 27 år som säkert är precis som vilken 27 årig tjej som helst? 
Som alltid kommer sträva att kunna komma i en byxstorlek mindre än vad man ska kunna andas i. Som vill gråta när man har en dålig hårdag, o som blir glad att shoppa med pengar man inte har. Som alltid väntar på de där gulliga morgon smset som aldrig kommer o tror att en dag kommer man bli upplyft på tåg perrongen, precis som i filmen? Som alltid tänkte att brösten kunde fått va lite rundare o ja vinner nog dom där miljonerna nån dag. Jag är nog i slutet precis som alla andra , tänker lika mkt, tänker lika fel o hoppas på den där postit lappen med alla svaren.
När ja i mina drömmar springer på ängen med blåsten i mitt hår, badar naken i spegel klart vatten o äter vatten melon utan att de rinner ner på min vita volang klänning tänker ja ändå... Är de så här de ska va. Ja har valt att inte jobba ett 7-4 jobb. Inte bara vara lycklig på fredagar o lördagar o längta efter dessa semester veckor. Ja försöker välja mitt liv ja mår bäst av för stunden. O just nu blomstrar Göteborg o den tar mej med lycka, ja vill inte sitta en minut mer inne än ja behöver utan finns de kraft i koppen så vill ja använda den!
En gång blev mitt liv en bubbla, varje steg utanför dörren blev jobbiga, att gå ut bland folk blev en sån rädsla, tänk om dom skulle fråga hur ja mådde, va ja gör nu för tiden o vad ja jobbar med?
-ne ja är sjukskriven, äter gladapiller o panik dricker mjölk på nätterna, hur mår du själv?
Det fanns inte för mej att sätta mej i den situationen åh ja gjorde de inte heller. Ja skapade mej en vänskap som gjorde allt de där åt mej. Förlät mej gång på gång när ja inte dök upp, sket i att höra av mej o aldrig ställde upp.
Men nu är det där så länge sen, Nu är det största problemet att ja älskar ju mitt eketorp lite för mycket för att vilja lämna de men att det händer o då är ja inte de där gamla o rostiga längre utan jag är bara ja!
Göteborg!. Jag har lärt mig så mycket här Men det jobbigaste är att ha sina människor i Tranås som ja så älskar, vägen hem har aldrig känts så lång som nu men ändå så nära!
Den där postit lappen kommer ju aldrig komma utan som vanligt måste man följa sin magkänsla?
Vännerna är på mej, kommer ja hitta han , han som när ja vaknar i panik på nätterna men direkt ser honom blir lung o somnar om. Han ja kommer bli så glad av att se med handen i byxerna snappandes med tv dosan i soffan ?
Han som förstår att de där morgon smset nästan är lika bra som en trisslott med tv vinsten på o som aldrig kommer skratta när ja alltid tror att de är artisterna som sjunger fel text o inte jag? När ja surar ihop för han inte fattar att nej betyder ja o han aldrig kommer fatta varför hans kläder luktar nytvättat. Han som inte kopplar mej i ett koppel utan väljer att springa med lite längs vägen.
Ja kanske inte är som vilken 27 årig ändå för ja har redan fattat att ja inte kan ha storlek 26, aldrig kommer springa på perrongen lr kanske få de söta morgonen smset men ja är så glad ändå! Ja tror ja är som alla andra men börjar inse att det är min största lögn i livet!
Ja vill så mycket mer än ja någonsin kunde ana, ingen har lärt mej dessa tankar, om att vilja så mycket!
Men ja vet att nej, vi kan inte leva om några dagar hur mkt än vi skulle behövt de men vi kan välja att göra varje ny dag nu till något bra!
Ja är trött på att pausa mej själv!
Tuttar
Ja tror aldrig ja kommer ångra att ja gjorde detta. Eller jag vet att jag inte kommer göra det.
I slutet kommer det bli en viktigt pusselbit i mitt liv som skulle bli lagd.
Man knåpar o trixar så mycket i sitt liv för övrigt men ett pussel kan man inte lägga fel, det blir inte bra då.
Men de är lite tufft.
Ja har mitt hela liv gått in med att man ska stå upp för sej själv. Man ska stå för vad man är och vara stolt. Ja har kämpat så för att bli självständig, självklart tog ja i lite för mycket där i 15 års åldern då ja skulle flytta hemifrån o klara mig helt själv, men man lär sej av sina små fel grävda stigar!
Det låter så oroligt fel att ett par bröst skulle få mig bättre, men ja kan nog inte förklara det på ett lättare sätt än att om jag inte hade haft ögonfransar, hade ja nog velat ha det oxå o gjort en ögonfrans förlängning.
Det blir så svårt att förklara. Men jag är ju alltid den som måste försöka för att förstå mig själv:)
Ja tycker bröst är fint, ja tycker att de är kvinnligt o vackert.
Nakna kroppar över lag är vackra. Ja älskade min kropp innan, jag har haft världens underbaraste pojkvänner som alltid fått mej känna mej finast i hela världen, de har nästan varit lite jobbigt när man förstått att jag inte var de när man chockad blev nekad till Viktoria secret showen ?
Man lever så tätt in på sej själv att man lär sej älska varje del.
Men det här var något som ja visste att ja ändå nån gång skulle göra, när rädslan lagt sej om vad folk skulle tycka och skita i det, när ja var mogen nog o ja var helt säker på att det här gör jag för mig själv. Sen att jag lägger ut en Instagram bild o skyltar om de, det behöver man ju absolut inte göra men det är jag , ja måste stå för vissa saker skriftligt så ja kan vara beredd på koncekvenverna .
Åh det stödet jag fick var så varmt o underbart.
Sen kommer det alltid vara olika, vissa kan hantera saker o andra inte. När man visade sej bland folk första gången. Där kom han, han som frågade om han fick känna, 8 gånger dessutom.
Men ja dömmer ingen, för innerst inne vet väl allt att ja enbart gjort denna operation för att gå med tini wini String Bikini i sommar o hänger på luren varje morgon o ringer slitz o film producenten o vill göra en uppföljare till långt ner i halsen.
Det är mitt mål i livet!
Nu har de snart gått en mån o de ja trodde skulle bli ganska lätt eftersom ja vet hur envis en viss person är, nån som skulle ändå försöka gå på vatten, springa genom eld o stå imot att köpa yankee ljus fast man vet att de är omöjligt. Även för en sån kan de bli svårt. Ja tror de här öppnade upp något som i slutet kommer bli en annan liten resa som ja inte riktigt hade räknat med!
Den 8 februari tog jag mitt sista bloss o lämande Göteborg för ett tag. Snart har jag varit rök fri i 1 mån o ja vet inte hur ja känner. 3 år tillbaka har ja tänkt varje dag att jag så vill sluta, ja fattar inte varför ja gör så här men styrkan att sluta har aldrig funnits där. Ja tror ja behövde styrkan till så mycket annat:)
Här är absolut en likeraket på ingång om ja skulle skylta med det men tro mej, jag skulle aldrig vilka erkänna att jag rökt så mycket i mitt liv som ja gjort. Jag blir så ledsen på själv att hade ja inte ångest innan så har ja det nu. Jag är mest ledsen att jag alltid varit med i donations registret o då ja skrev in mej där för 4 år sen var ja faktiskt rökfri o anmälde mej så. Tänk om de hade varit så att ja gick bort o någon skulle kunna få mina lungor o dom insåg då att ja hade rökt, jag hade ju fått skyffla kol i all evighet i helevtet. Nu vet jag att ja kommer få göra det nu ändå men det är för brott ja kan stå för:)
Ja kommer göra allt för att aldrig tända den där pinnen igen men tro mej vad van man är. I 10 år har mitt liv präglat efter niktion, när ja vaknar, solar, ut o går, jobbar, ska sova. Alltid är lugnadet då en cigarett. Det är så sjukt att man vill göra sej själv så illa men de är lätt o va efterklok.
Men det ja går igenom nu är tufft.
Ja skulle operera mig, sluta röka , få va hemma o mysa med mina människor o sedan få börja jobba igen.
Det ja glömde som vanligt var mina känslor. Att det fanns en chans att dom kunde vakna till liv o att de gjorde dom.
En veckas tejp o att inte se något resultat, dom ja kollat på i flera år, före o efter bilder. Men en vecka gick bra o sen var de dags. Efter en plåstervaxning stod ja där, men nått som skulle vara mina nya bröst. Ja började gråta, som ett barn som tappat sin glass i gruset!
Det där var ju inte alls jag, o det såg absolut inte ut som efter bilderna! Såklart det inte gjorde det, dom bilderna är tagna 1 år efter operation men så långt tänkte inte jag. Det kändes ju eftersom jag gått o tänkt på det här i 10 år var det väntan nog.
Det är nu, snart en månad efter jag kan kolla o börja känna mej som att det där är jag nu, ja börjar acceptera att det jag såg som inte mitt är ju faktiskt mitt o något ja ska lära mej älska.
Sen är det jätte tråkigt att under ja var sövd råkade dom operera bort mina magmuskler o squats rumpa, ja förstår faktiskt inte varför men det är vad de är.
Att jag blivit gullig o mysig var något dom måste lagt i mig o att ja har lite kort stubin förtillfället måste bara vara någon medefekt?
Det är bara börja om, o tro mig. I Will. Men denna resa som skulle bli så enkel o bra börjar så svårt, ja erkänner mej känslig o att ja har känslor, ja vågar säga ifrån från mitt hjärta o det är väl inte jättefarligt att gråta en tår men jag är ovan över de här, ja känner inte igen mig. Mina vänner säger att dom ser ett lugn i mig o ja hoppas att det är ett bra sådant för jag har faktiskt ingen plan att ändra det utan vill faktiskt veta lite mer om denna Malin som ja länge sen kände. ❤️
Hejdå rispåsarna!
Är det ingen annan som vet?
Oj vad ja ofta kollar mig runt o tänker, är jag den ända som vet?
O när jag förstår att ja nog är den ända som verkligen fattar på riktigt känns det väldigt ensamt o som ja plötsligt får väldigt många ton på mina axlar. För ja vill försöka få folk att förstå vad som hänt, jag vill så skriva händer men ja tror de är försent.
Jag kommer ihåg när ja var ca 11 år, då en i min närhet inte mådde så bra. Det var hemskt att veta o jag tyckte verkligen denna människa var väldigt konstigt. Men det värsta av allt, man fick inte prata om de. Man skulle vara lite tyst om de fick jag höra, det var väldigt udda o jobbigt att må sådär som den människan gjorde.
Idag tänker ja, de har bara gått 15 år men tro mej, det har ändrats.
Folk säger att man inte pratade högt om att man mådde dåligt för 15 år sen men dom har så fel. På 15 år har hela världen förändrats till en värld av galenskap.
Ja, jag har läst historia , vet alla krig, sjukdomar o svält som funnits o finns, det är hemskt men ja vet inte om det som håller på att hända tyvärr kan vara värre hur fel det en låter!
Men just idag håller vi alla vårt egna krig o vill alla gå ut som vinnare.
Jag, jag , jag , jag, jag...
Förut var ja rädd att folk skulle fråga hur jag mådde , tiden förändras och nu är ja så fruktansvärt rädd att jag faktiskt måste få höra hur nån annan mår.
Ja vet inte längre hur länge man ska orka höra det dåliga, om vi någonsin ska sluta fred med oss själva o förstå, herregud vi har ett liv o just nu är de det sista vi bryr oss om.
För vi ska må så jävla dåligt, vi har bara problem o det är mest synd om oss själva. Det säger man ju så klart inte högt men man vet ju de innerst inne. Ingen annan vet hur dåligt man mår o hur jobbigt man har det.
Ja skäms!
Ja skäms hur vi blev sånna här, hur kan varje del på kroppen, varje fel känsla, tanke eller dubbla hjärtslag ha ett sjukdoms namn.
Hur kan man få ett namn på allt man är, hur gjorde vi för att bli en ända diagnos?
Självklart ska man få må dåligt, men när blev de fel att få må bra . När började vi dömma dom som mådde bra utan antidepressiva ?
För tro mej. Den kom inte av sej själv, det fanns inte ett namn på ledsna eller glada människor, vi avlade fram allt så bra själva.
Ja förstår, skulle nån sätta en diagnos på mej, ja sjävklart skulle ja ta de på Allvar. Det var ju säkert en läkare som sa de så det måste ju stämma.
Ja skulle börja leva efter regler o till sist blir ja nog mer min diagnos en mej själv.
Ja är så Himla rädd att vi aldrig kommer må bra igen, att det är över nu.
Ja kommer aldrig få höra de ordet igen, de kan nog faktiskt tas bort från ordregistret , de tar bara plats.
Ja mår bra, men...
Det är bra bara det att...
Det är ok....
Allt är de inte riktig helt bra utan det är bara något annat oxå..
När blev vi så patetiskta, när valde vi bort lycka o kärlek till det är bara synd om mej.
Ja har inte ett hjärta av is. Utan ja förstår att de finns människor så mår väldigt väldigt dåligt, men låt mej tillägga på riktigt.
För alla idag kan väl inte må så dåligt som dom säger o var blev det så fel i sånna fall.
Tro mej. Livet är inte kul, åh stackars dessa politiker som har ett sånt tungt avsvar över sej. Det kan inte va lätt o bestämma betyg i 4an eller 5an, om man får äta mat när man går runt på Åhléns eller inte, cykla med hjälm eller utan.
I mitt huvud skulle ja nog kunna lista ut de själv. Man är bara dum om man cyklar utan hjälm o man får äta glass o mat var man vill men spiller man eller kladdar ner efter sej så tar man ansvar, tadaaaa.
Ja är lite mer åt
Hållet nu, varför skattar vi pengar åt kungen om han inte ska jobba för dom.
Ge gubben en chans, han är den som kan göra bra val för Sverige, Bort med politiken, fram med kungen!
För ärligt så har vi nog inte så mycket tid kvar. Ja tycker alla människor ska få chansen att Leva lite innan en chans till en lycklig värld är helt borta.
Ibland tänker ja , sätt mej på det där
Risfältet långt upp i bergen i Kina o glöm mej. Tänk att gå o plocka ris hela dagarna, usch vad jobbigt o tråkigt. Det där man fått höra som förslag, vi kunde haft det värre!
Men nej. Ja börjar ärligt tro att det kan va drömmen nu. Eller finns det en depression som heter risångest?
Bort från denna hemska öppna sin egna dagboks värld. Där vi kan gärna skriva allt i pannan för ja det lär ju inte bli osagt. Jag lär ju inte komma undan.
Ja orkar inte längre höra hur dåligt alla mår för ja tror att det är de mest onda vi gör mot varandra. Vi gör så alla andra runt oss oxå mår dåligt, vi är inte vänner som lyfter upp längre utan vi drar ner varandra.
O det är sant.
Nu finna de säkert ett ord för mig nu, som kan förklara varför ja känner så här som ja gör, det ordet kan fara så långt åt helvetet o stanna där.
Ja behöver ingen prognos eller ett namn för att ja tycker o tänker.
Det är mänskligt att känna.
Ja önskar alla skulle veta det ja vet,
att det är försent att ändra denna hemska värld, där allt handlar om jag, jag, jag...
Ingen lycka åt någon annan. Har man något vill man ha mer, har man inte det är det de ända man vill ha.
Tänk om lyckan på Instagram fanns på riktigt, att känslorna man skriver om ändå var sant.
Tänk vilken jobbig värld vi byggt upp, åh hur mycket vi kommer ångra oss när alla verkligen förstår. Att det är försent att ändra något , men tänk den kärleken när alla en dag kommer försöka. Att göra om o göra rätt, att finna den där lyckan igen.
Fy fan va diagnoser det kommer delas ut på ångest då. Hela världen kommer vara sjukskriven o stå helt still. Allt för att alla kommer förstå vad dom har gått miste om!
Ett brev..
Det började egentligen för några veckor sen. Den här skörheten . Ja vet inte vad den kom ifrån eller hur den kommer sluta.. Ja vet så lite med ändå så mycket, ja vet att ja haft fel trosor på mej hela dagen, som sitter så jävla fel men ändå låter ja dom sitta. Några torsor ska väl inte få förstöra min dag, min dag som gått ut av att överleva. Överleva en tränings verk från en bowling, 1 glas champagne för mycket o en dans för lite!
Ja. Vet, att ständig värk gör mig så här ibland, ja blir mänsklig o sårbar. Mer än vanligt. Åh ja blir lika arg varje gång, inte ska väl lite värk få förstöra mina dagar eller stressa mitt hjärta. O den där tanken, snälla skärp dej, det är så många som har de värre än mej. Men nej, åh åter igen nej. Man måste få tänka på sej själv, hur ska man annars kunna få ihop allt om man inte lagar sej själv först.
Åh bara ångesten att vilja skriva, behöva få orden ur mej, ja vet inte om ja gör rätt eller fel o skriva. De har jag aldrig vetat men i slutet tror jag att de alltid kommer vara vad ja måste göra, Jag måste skriva för att veta hur ja tänker. Jag måste få tala utan att bli hörd . Så i sköra tider blir hjärtslagen hårdare, jobbigare o ibland lite tufft o idag kom de.
Som ett brev på posten. När ja idag låg i soffan dimpade det ner 2 brev. Ja älskar post, ja vet inte varför men bara tanken på att det är det där handskrivna brevet från den där man önskar så hårt att mitt hjärtas bägare runnit över så många gånger, det hoppet är lika stort varje gång o lika förbannat så stor besvikelse. Men idag var de 2 brev, snälla nått kunde väl vara till mej, de va ju så fin handskrivet på både o ja. Ett var till mig o ett var till Sofie.
Så med varsin rispåse i varje kupa slet ja upp mitt brev. Sofie öppnade sitt först o sken upp som en sol. Sofie blev bjuden på bröllop o japp i mitt låg det ett klamydia test. Där brast de, ja blev till sten skönk till botten.
O japp ja är 27 , singel o har ett sexliv en gång om året typ, självklart ska ja straffas för de:) det är ju inte ett ultimat liv så Varför inte krydda på de lite, göra lite mer utmaning av allt. När det ända man egentligen vill är att ha en trygghet, men dom man träffar gillar mer doppa snoppen i nån avloppstank, ja är inte bitter:) de händer o ja bryr mej inte, ja är friskt som en Ipren där nere , tycker bara de är tråkigt när ja tänker efter att den brevbäraren måste fan haft ett helvete den dagen, jobba över o säkert missa fanilje middagen för att den listan han uppgett var nog längre en tomtens önskelista . Jaja mitt brev var som en droppe i havet o man kan ju tycka att mitt brev skulle vara de värsta men så var det inte.
För just det andra brevet, det träffade rakt in i hjärtat. Där o då ja förstod att nån som betydit så mycket i ens liv , nån man upplevet så många stunder med som alltid kommer betyda något. Nån som fick en egen låt i mitt arkiv på Pluto, allt de där finns inte längre.
O herregud ja är så lycklig för dessa två som ska gå mot altaret tillsammans, ingen handlar om att ja inte skulle va de, det var bara vetskapen att man inte stannat kvar o delat den lyckan o kärleken. För den var så himla fin redan från dag 1 . Ja vet man måste vara 2 för att kämpa o de är lätt o skylla på någon annan, men ja blir bara så arg för den senaste tiden har de åter igen fått mig o inse att tiden rinner iväg, dagar blir så snabbt till år . O ju mer åren går glömmer man lätt bort vad man hade o har. De förflutna kommer alltid ifatt än o de jobbigaste av det måste vara när man helt plötsligt börja känna allt det gamla men i ett nytt liv.
Det passar inte in men det finns där o när hjärtat sagt sitt är de svårt att glömma igen.
Allt gammalt som man kämpat för att glömma känns som de vore igår igen.
Ja är så rädd att det alltid kommer bli så, man har sitt kapitel i sin egna livsbok o när just den boken är slut läggs den på hyllan tills den dagen man medvetet eller som idag, råkar damma av den o börja läsa igen...
Åh herregud vilken känslobergodalbana, hej åh hå vad de går.
Det är som nån vill säga mej något för senaste veckorna är just detta vad allt handlat om. Folk söker tillbaka mej, ja försöker göra allt till bra o som vanligt igen. Vänner försvinner längre o längre i från mej o ja kan inte fånga dom, ja förstår inte deras nya jag o precis som de har ja själv strävat efter i år, att släppa gammalt o gå vidare, men till vad! Ja förstod idag att det ja ville gå vidare till var precis allt ja hade ❤️
Back to reality
Dark ❤️
2015
Åh som kom det nya året som stormen Gudrun. Det är ju så, de nya året kommer alltid hur vi en försöker stoppa tiden.
Ja springer starkt in i 2015 o kommer säkerligen vilja springa lika snabbt ur de när 2016 är på ingång.
Julen var så mysig o spenderades på det vackra spat vann i Lysekil med hela familjen. O efter lite jobb fick ja äntligen åka hem till mina människor i mitt älskade Småland.
Finns inte en minut ja vill ändra på där hemma, förutom att kanske stoppa tiden. Men när alla pussar kramar o fikor var uppätna är de alltid dags att bege sej hemåt. Hemåt till Göteborg för att kämpa in det nya året!
Åh sen var man inne i det nya året. Ja vet inte men för mig är ett nytt år något bra. Det är ju bara ett nummer igentligen men på nått sätt känns de som en bra ursäkt att lämna gammalt bakom sej, en chans att få börja om. Göra rätt, göra mer fel o kämpa vidare:) att man får en ny chans. Det kanske är klyschigt men i hemlighet följer ja det hel hjärtat.
Oftast tycker ja att min värld kan vara liten o grå , och det tycker ja är så fruktansvärt tråkigt så då ändrar ja på de. Ja vill ha ett färgglatt liv. Så ja hittar stunder o punkter åh handplockar människor som kan ge färg o glädje. Mina vänners leende ger mig så mycket rött, att vakna upp med någon är guld . Mina gudbarn är diamant o min familj är eld. Ledighet är rosa o jobba är blått. Vissa människor blir till glitter o naturen runt mej är den finaste regn bågen ever.
Men ibland får någon en egen färg, den blir helig. O det är hemskt att när den människan försvinner så fattas det oxå en färg i mitt liv.
Ja lärde mej inte mycket ja inte resan visste 2014 förutom.
Man måste sluta söka lycka där man förlorade den.
Klockan kommer aldrig sluta slå , lika så mitt hjärta. Så även hur hårt man vill hålla kvar i det gamla så är oundvikligt.
Man måste finna den färgen i något annat för alla vet att en regnbåge kommer aldrig va lika vacker enfärgad.
Ja springer starkt in i 2015 o kommer säkerligen vilja springa lika snabbt ur de när 2016 är på ingång.
Då är ja säkert redo att börja om på nytt igen, förlåta o bli förlåten. Skapat nya minnen o vilja hålla kvar i gamla.
Pussa
Årskrönikan
Då var de dags. Att resultera året. Det är alltid samma visa, lika skrämmande som kul. För åter igen är de så att vi lever som det vi har mest av tiden men de måste vara den största missuppfattning vi alla gör i livet. Ja vet att alla dagar kan inte vara lika bra, man får ha dåliga dagar, gråta en skvätt när lampan är släckt o va en bitter fitta när ingen ser. De är okej, man ska inte dömma någon annan. En annan dag är allt jätte bra o då är alla tårar torkade o de bittra glömt.
Men tiden. Den rullar på även om dagarna är olika. Så oftast tycker jag o lever så att de dåliga får absolut komma in i mitt liv men de får inte stanna så länge. Men jäklar va vi ska skynda på.
Skynda att älska tycker ja är en så fin meningen men ja tycker de blir allt mer till att skynda att dö.
De var så himla viktigt att äntligen få komma till de där tonåren. Man skulle få mens o äntligen bli en kvinna, Oskulden var fan inget vackert o den där första gången på krogen, herre Gud. Vem minns den? Dagen man hängde på låset till system bolaget eller äntligen fick åka på Finlands färja utan målsman. Man vad alltså en kvinna utan gränser, en älskare utan tro o sin egna Gud.
Man hade nått målet, att vara självständig.
Blev man lyckligare, de vet ja inte, det var faktiskt inte mycket alls ja visste men de där skulle komma.
För åren går. Minnen består o hjärtat slår. Hårdare, visare o varmare.
En dag vaknar man upp o slutar skynda, man vill ta vara på varje sekund o man blir så jävla arg att man alltid skulle skynda. Man ångrar att man inte stannade hemma den kvällen med familjen, att man klev utanför den där dörren med osagda ord eller bara stannade lite längre, även om klockan var sent o man visste att en morgon dag väntade.
Men nu har ett år till rullat förbi, ja går snart in i mitt 28 levnads år .. Ibland tror ja att ja är full lärd men gu vad lycklig ja är varje gång ja inser att ja inte är de.
2014 skålade ja in på en terass nånstans i Göteborg . Nån kyss blev de inte för killen ja ville kyssa ville absolut inte kyssa mig. O heller inte svara på mitt 04.00 sms. Men han spelade bara svår, de gör vi alltid.
Det behövs bara lite mer shot så löser sej de där o mycket riktigt, 2 månader stod ja där på push, vi var dom ända på dansgolvet, vi dansande sexigt mot varandra, stjärnor tindrande runt oss o mina ögon tindrade.
Äntligen var de vi mot världen o inget kunde stoppa oss nu.
Nja, så kunde de säkert varit men så var de absolut inte. Ja var aprak, vi hånglade mot en soffa o hela push tittade på. De var första o sista gången ja drack shot o gick ut på avenyn under hela året, så ja är förlåten o ledsen. För den ända gången ja hånglat offentligen på ett dans golv var för 9 år sen med en en finsk snubbe som hette Tony, de gör ont att de blev detta år något förflutet o att oskulden på hångel i Tranås är över.
Aja livet fick gå vidare, men ja var hjärte krossad o okärbar. De sa iaf min psykolog. Ja förstår henne i vissa fall, en gång lärde ja mig älska igen o lika snabbt skulle ja lära mej glömma. De får ta sin tid säger hon så ja litar på henne.
Sommaren närmade sej , ja blev av med jobbet men 4 dagar senare stod ja med nytt jobb. Ja hamnade på en stor terass , tillbaka till fylla, skrik o kåta människor. Ja trodde ja var klar med sånt i mitt liv men vi behöver alla en lön för att överleva så de var bara köra på, på vägen blev ja lite förtjust o sen inte förtjust längre, snuddade väggen o blev rasande på mitt liv. Ja tog en vecka i Turkiet o en vecka i Kroatien för att ladda mitt batteri , man behöver lixom d vitamin för att tänka klart nu för tiden, inte korta mag tröjor.
Sommaren var iof ganska tråkig, men den kom, gick över o regnet började komma, sommaren var över. De visste vi alla, förutom dom nötterna som tillhör yolo Människorna. Dom sitter fortfarande kvar på ute terassen i spöregn o minus grader sitter dom där o röker o dricker moitijo , ja ogillar dom. Väldigt mycket,men va fan.
Ja ler o hämtar deras glas, tänder värme lampor o tömmer askkoppar. Service vettu, de är mitt liv.
Även att ja glömt så mycket o man börjar höra, 2015 kommer bli mitt år.
Absolut folket, men glöm aldrig 2014,2013,2012 osv.
Det är så mycket man får med sej med åren som man inte har en aning om förens man behöver det igen.
Det ligger där i sin lilla hjärte låda o bara väntar på att få komma upp. Sätta leende på läpparna o få visa dom där Goa socker bitarna man har i munnen när man tänker tillbaka.
Ja lägger aldrig ett nyårs löfte för ja vet att ja aldrig kan hålla de.
Men är det något ja ska bättra mej på är att de får ta sin tid,
För 2 år sen frågade en människa mig om vi skulle ta en fika..
Ja vet inte redo då men är de nu. Så nu har vi bestämt, att vi ska fika. Nån gång. Ja vet inte när, men att ja längtar !
Det förflutna...
I grund o botten vet ja att ex betyder slut , kanske betyder nej o du får inte betyder du får. De har ja lärt mej på det tuffa viset. Att hur bra det än är när den där kärleken kommer tillbaka , de gamla är glömt för stunden o här pratar vi inte om fjärilar i magen utan mer som rosa elefanter i nån slags turbulent. Kanske säger man för att man inte vågar säga nej direkt o att du får inte menas verkligen så men man vill verkligen inte lyssna. Men i slutet blir de rätt ändå..
Med tiden kommer aha upplevelsen tillbaka o det tog allitid slut av en anledning, kanske som blir nej slutar alltid av att nån blir sur i slutändan ändå o det där du får inte blev så uppenbart den julafton för 19 år sen då ja fast ja inte fick åt choklad innan maten vilket resulterade att va utan choklad i flera år, nja kanske 3 timmar men dom timmarna var dom längsta i mitt liv...
Så ja har lärt mej..
Den senaste tiden har ändå det förflutna kommit i fatt mig, människor, ting o känslor. O ja vet, med tiden läker rätt många sår, man glömmer o går vidare.
Jag är nog rätt bra på att glömma, tro på det goda o minnas de dåliga. Men hjärnan leker lite farligt ibland, de är ju så o även för mej att hjärnceller byts ut, man tappar en hel del på vägen o ja tror där med att lite eller ganska mycket glöms bort.
Det ända som egentligen som finns kvar är de ja ristat in i sten o sparat på planeten Pluto.
Det är mitt hjärtas bankvalv.
Där finns så mycket varmt o fint men även känsligt o svårt.
O när nu det förflutna börjar knacka på dörren måste ja tillåta mig själv att öpnna de där valvet o kandke även tänka om. Varför låste ja just in denna känsla , varför stängde ja ut den där människan o varför gjorde ja aldrig de där ja lovade mig själv?
Det är en jävla röra ja vill lova, det är ju så att ja levt ett ganska livligt liv en gång i min tid så absolut, det finns skräp på Pluto . Men det är bra, för det får mig minnas o le. Gu vad ja älskat, hatat, skattat o ångrat. Filmen om mitt liv skulle göra succé, de har ja aldrig tvivlat på, därimot om ja veklingen skulle vilja se alla galna stunder, se om sveket ja gjort eller orden ja borde sagt men aldrig sa.. Det är en annan film.
Men här i stunden undrar ja, de som hände för så länge sen i mitt liv men försöker komma tillbaka till mitt liv, skulle det funka?
Har verkligen alla hjärnceller bytts ut o man kan se allt klart, på ett nytt sett eller kommer de gamla alltid komma igen.
Ja har förändrats, ja vet det.
O mitt nya ja, skulle de passa in i de förflutna o kunna bli min framtid?
Ja kan vara ute på hal is eller så kan ja få upptäcka nått helt otroligt igen, som en favorit i repris i sitt egna liv, men från en annan filmvinkel.
....
Nu blir de så här igen, ja har något på tungan, ja känner igen de så. Ja behöver skriva ner något för att veta hur ja tänkte. För att få ut det sista , för att stänga ett kapitel eller börja ett annat.
Jag har en stryka som ja älskar, den kan lätt bli missuppfattad men så får de va, min styrka är min svaghet o har alltid varit!
Jag har en stryka som ja älskar, den kan lätt bli missuppfattad men så får de va, min styrka är min svaghet o har alltid varit!
När auditionen är över för länge sen o ja står ensam kvar i kön, när sminket är borta o pulsen tillbaka i sin egna takt, där finner ja mej själv. Utan uppbyggda scener o strålkastare. Här är jag!
Ja måste erkänna att ja skrattar väldigt mycket i mina dagar, absolut mer än att ja inte ler. Ja gråter inte ofta o hatar nästan aldrig. Jag älskar så det gör ont
o tror, ja tror på så mycket!
Ja tror att jag en dag efter långt övande kommer vara med i lets dance men innan de måste ja bli känd så nästa år satsar ja på bonde söker fru, för de har ja alltid oxå vetat. Att en dag slutar ja upp på landet, kanske dock inte bland grisar o bajs utan kandke mitt egna lilla spa eller bageri. Där ja kan stå med mitt höckle i min egna värld o springa naken genom vatten spridaren. Men lika väl vet ja att jag en dag slutar upp i the hills åh åker ner cabbat hela dagarna o dricker cava lite här o där.
Det är väl just de, ja är så otroligt rädd att glömma bort mina mål bland alla andras tankar om mitt liv, ja är så rädd att bli ett vi att ja vill inte ens minnas att jag just nämnde det.
I mitt liv finns människorna som ska vara hos mej, det lixom är så nu. Mitt hjärta är fullt , ja har så mycket kärlek med mig att ja en dag bestämde att nu är det nog. Jag kan inte älska mer.
Självklart fuskade jag en gång , ja ville så gärna.. Med det fusket blev ja till en annan jag o här är ja idag..
Jag ger igen!
Så här går de till. Ja träffar dej, jag ser något så fint men ja letar efter de dåliga. Så ja inte faller för det fina.
Dina ord betyder ingenting utan är som ett sandkorn i en öken..
O ja blir så stark, om du är starkare är ja steget före ändå.
Mitt hjärta säger alltid något annat men min kropp följer inte dom slagen.
Utan ja räddar mig, om o om igen.
Ja blir aldrig svag för det är då du når mej, de är då ja skulle behöva dej hos mej.
Så ja gör allt ja inte vill o hoppas på det bästa. Det är det dummaste ja gör i mitt liv just nu. Ja ger aldrig mej chansen att just få känna för ja är så fruktansvärd rädd för just det, att känna igen!
Men om ja kunnat välja,
Då hade ja älskat 8 dagar i veckan för 7 skulle aldrig räcka för mej!
En fråga i mitt liv?
Varför känns det som dom killarna ja träffar har 2 hjärnceller o dom är lesbiska o kan inte föröka sej?
23 dagar kvar.
Åh så kom äntligen den 1 dec. Den dagen ja kämpar till år efter år. Men de är inte alltid till de positiva men heller inte bara till de negativa, det är en bra blandning , som en gott o blandat påse!
Men de börjar blir så nära nu att ja kan nästan kända doften av den där jävla mistelen ja inte kommer bli kysst under i år igen:)
De här är en känslig måndad för mig, för som i alla fall vet ja aldrig riktgt hur ja vill ha det i mitt liv o lika så mina dagar innan jul o självaste julafton.
Ja tror ja har prövat allt, En del jular har ja fått sitta ensam, en annan jul fick ja sitta i ambulans, åter en annan befann ja mej på andra sidan jorden i ett hett Sydafrika utan snö så långt ögat kunde nå men med min familj. Ja vet inte riktigt när firandet försvann, vi barn har fått höra att när vi får barn blir det en riktigt jul igen. Detta återkommande hot. Tro mej, ja tjatar på Billy varje dag!
O ja förstår, ja slutade tro på tomten när ja var 5 då olyckligtvis tomtens hela skägg råkade fastna på mitt karborre band på tröjan. Absolut ja försökte få tillbaka min tro men när de där trädet fyllt av paket som pippi gjorde aldrig dök upp eller att ja fick en golden valp under granen gled det allt längre o längre ifrån mej:)
Men ja har bra minnen, ja har väl alltid försökt att alltid leva lite längre tillbaka i tiden. Den gången ja o Sandra förstörde vårat nya lagda golv för ja envisades att vi skulle slå in paket som på gammalt vis, de vill säga sånt där kladd man bränner o sen sätter med stämpel. Japp Pippi var bra på de, inte vi. Paketen under granen var en plåga varje dag, hur kunde min elektroniska häst få plats där under granen o varför hade Sofie fått ett så mycket större paket än mej?
Åh farmors kalender, ett paket varje dag, i 24 dagar, i was in heaven!
O ja, dessa jävla klänningar man skulle ha på sej. Helst lika dan som Sofie,vi skulle va så himla söta tillsammans då:) de ända som absolut inte va lika var väl att ja alltid envisades med att ja vita ragg sockar i sandalerna:) Ja o kanske det att jag såg ut som en kille i klänning. De va iof mitt eget fel eftersom ja vägrade kamma mitt hår ansåg mamma att det var de ända rätta att göra, att klippa av mej allt okammat hår efter en potta på huvudet?
Men det var ändå den dagen ja inte krigade att inte behöva ha klänning. För runt julen skulle man va snäll, de fick en sån som ja ofta höra:)
O julbaken, där var ju drömmen o julkalendern klasses jul. Han bodde i ett stort jul träd o bakade jul godis där uppe i sin koja. Den var otroligt! Ett tag trodde jag att ja var ett oälskat barn, för varför byggde inte pappa en sån koja, vi hade ju ett jätte stort äpple träd precis utanför huset?
Men jularna har gått, klänning efter klänning har burits o all denna väntan på tomten har ja överlevt.
Men efter en 27 årig berg o dalbana över julen har ja nu förstått. Det är nog de där barnet i Jesus krubba som behövs för att få tillbaka den riktiga känslan, o lite snö skulle ju inte skada. De har varit för många gröna jular!
Mamma o ja pratade faktiskt om barnbarn här om dagen, eller ja pratade om mina barn vad ja skulle ge dom i julklapp o hon undrade om hon missat att hon var mormor. Men mina barn i Tranås menar ja ju:) där har ja hur många som helst.
Ja vet inte om hon fattade men försökte förklara för henne att hon inte behövde va orolig. Mitt sexliv är
Som en Ferrari. Ja har ingen Ferrari!
Så åter igen tjatar ja på Billy, de är dags. Ge mej mina jular tillbaka:)
För på julen ska man vara snäll!
Idag börjar ja handla julklappar, ja älskar det! Ja älskar att ge, men usch o nej för att få. Absolut inte för ja är otacksam, ja är bara fruktansvärt dålig på att gömma min besvikelse när ja inte blir nöjd;)
Men om ni tänker köpa paket till mej, snälla spara kvittot;)
Årets önskelista till tomten:
Ett badkarl
En resa till Jupiter
En perfekt skalad appelsin
En luftballong
Ett hus med ett torn
O sist men inte minst, en pojkvän till Sofie.
Hohoho
Nöjes skribent
Nu jävlar ska Göteborg få en nöjes skribent som må duga. Inte en banan flyga ska bli osedd eller ett toa hörn där chansen finns att hitta kärleken. Ja tänker gräva tunnlar runt hela Göteborg , ja tänker även besöka varenda kyrka fast ja redan vet att ja med all säkerhet inte kommer bli insläppt men är de något ja aldrig gör så är det att ge upp.
Så nu är det iväg skickat o med en släng dyxelesi hit o dit kan ja nu bara hoppas att mitt underbara tryne ska visas i den där tidningen:)
Ja lever efter om man aldrig drar en lögn så har man aldrig något att va orolig över.
Ja har försökt byta bort mitt namn Malin till något roligare så länge jag kan minnas men ingen har köpt de o igentligen inte ja heller. Men ja tänkte alltid när ja va yngre att ett kändis namn som Malin skulle inte funka , det skulle se konstigt ut jämte Aron carters namn när vi skulle på turné .
Ja skulle va super lycklig, precis som alla är på Instagram är nu för tiden o bli rik o kunna bygga ett hus med hur många prinsess torn jag ville.
Men åren går, jag har aldrig varit rädd för döden utan mer för livet. Det går inte en dag då ja inte skriver upp något på min bucket list o rädslan att inte hinna med allt är den största sorgen i mitt liv. Jag har hoppat ut från flygplan, dykt med vithajar och varit världen runt o rest, sprungit barfota på klarvita stränder o känt mig vilsen alldeles försent på nätterna i kapstadens gränder, jobbat på varje kust o snötopp o ja slutar aldrig överraska mig själv vad jag är kapabel till.
Men så kom det en dag där ja hade oturen att köra in i älgen Helge o där försvann något. Efter månader av smärta, in o ut på rehab , iväg slängd åt alla håll o kanter till olika läkare, kilopraktorer , psykologer o sjukgymnast kom det en dag ja gav upp. Det fick räcka nu , i 2 år fick ja höra hur ja mådde,hur jag skulle leva mitt o hur jag skulle börja om. Inte en chans att någon skulle få bestämma över min kropp o mitt liv, där fick ja nog.
Så lilla småstads tjejen sålde allt jag hade o flyttade till Göteborg. En Stad som ja alltid vetat skulle va något för mig. Där skulle ja våga gå på dejter, lära mig dansa salsa o tills sist, ja skulle hitta mig själv... Jag skulle bli super kär o absolut bli upplyft på tåg perrongen, precis som på film:)
Det är här jag är nu.2 år senare I mitt älskade Göteborg. Varje dag är en ny dag o en utmaning. Att varje dag puscha mig själv att vilja göra något nytt. Aldrig fastna i det gamla igen. Ja har inte tid att vänta längre utan de är nu jag vill leva.
Så ge mig denna fantastiska chans att göra mitt intresse o passion till något bra, att ge något tillbaka som Göteborg gjort för mig. Mat,dans,kultur, o natur jag är så redo!
Mina dagar går ut på att utforska denna stad o testa mina gränser. Låt mig få folket veta vad man inte vill vara utan på sin bucket list, utan lögner o knep..
Låt mig blir världens lyckligaste 27 åring, de är dags nu:)
Ja ser verkligen fram imot att höras.
Kramar Malin
Underbara vänner
Ja älskar pushen ja får veckorna in o ut. Ni verkligen bryr er om mej, så här ser veckans push ut än så länge, hela mej alltså:)
/syster
/Dessy
/Sara Göteborg
/Tim
Stor slick för allt stöd ❤️
/syster
/Dessy
/Sara Göteborg
/Tim
Stor slick för allt stöd ❤️
Månen
ÅNGEST? En dum liten grej som kan göra så stor skada. Vad just ordet betyder har ja faktiskt ingen aning om o bryr mej inte det minsta heller, men att de finns o är sant är ja ett levande bevis på:) ja vet att ja alltid haft svårt att bestämma mej om saker, vad ja vill äta, klänning lr kjol, sova lr va vaken men de där är små saker. Sen kom krocken o där efter så mkt mer.
Från att va en tjej som alltid stod för sej själv , skinn på näsan o strålande lycklig:), självklart var ja oxå nära att svälja 9 Ipren när de tog slut med killen på 7ans disco men de här är något annat. Ja skulle vilja att de kom som en stekpanna i huvudet, men de här kryper på en som när armen håller på o somna! Där nån starns ska ja snabbt tänkta ut varför det händer, har ja sagt något fel till någon, har ja glömt bort nån, har ja sovit dåligt lr är ja bara rädd för en vanlig vardag, har ja fel skor lr varför vill ja inte åka o sätta mej på den där restaurangen? Här försvinner ja, långt under täcket o tänker, ja väntar på morgondagen , de kommer ju alltid en sån, den är säkert bättre lr helt enkelt måste vara. O de blir den oxå med all säkerhet för vi har en hjärna som är helt fantastisk, ja tror om den bara får lite sömn o betänkte tid raderar den bort det dumma o behåller de bra:)
De här är iaf lite jobbigt, jobbigt att inte kunna vara ja, stå för mej själv o erkänna att man ibland behöver lite stöd, man ska ju ändå gå med rullator nån gång så varför inte börja öva lite i smyg ?
Ja har rensökt mej själv, vänt ut o in på mej själv 1000 gånger o hittat en o annan krona men ja vill hitta mer. Ja vill veta varför de drabbar mej o vad man gör åt de, ja vill hindra de o kasta det från ett berg! De gör än så dumt ibland så om nån har ett tips,även dom dumma är bra :) så lyssnar ja! Ja fortsätter puscha mej själv, ja vill oxå va en fantastisk person o ha ett underbart liv, så som alla på Instagram har de.
Ja vill kunna ge alla en chans utan att bygga upp en mur framför dom så fort dom närmar sej mej, människor är inte farliga o ja är
Inte dumhuvudet, ja är vill bara veta när de slutar innan de börjar så ja kan försäkra mej om att ja klarar av de, att ja har en inövad plan då o man skulle krascha;)
Ibland har ja svårt att glömma, orden är slut för länge sen men tankar finns kvar. O de är svårt att glömma någon eller något när så himla mycket påminner om personen. Ja kan inte ens lämna dörren förens ja ser soptunnor, skräp o hundskit o direkt då börjar ja tänka på den personen igen.
På terapin får ja höra. Malin de är större chans att du lär dej flyga än du börjar lita på folk va?
Ja skrattade, herregud ja gör väl inget annat än litar på folk , de är ju mig själv ja inte litar på dummer.
O de är väl just de, skulle ja bara ge mej lite tro igen att allt kan gå bra utan att ja gör de till fel.för jo, de är alltid ja o har alltid varit men när sjutton ska de bli dom :)
Det finaste ja alltid tänker med mina människor, fiender eller vänner är att vi alltid ser på samma måne. Det är det finaste o varmaste ja vet!!
O ännu vackrare är att de här är bara lite piss på alpernas snötoppar. Ja ser de som en tävling, för ja älskar verkligen vinna något stort!
Fars dag ❤️
Nu får vi se..
Ja har letat texter i en evighet känns de som, allt för att få de beskriver för mej vad som hände? Det skulle lixom vara så lätt för mej att bara hitta en text o göra den till min.
Men i slutet är de väl så, så länge man inte skapat den själv är det inte är mina ord o kan där med aldrig bli den riktiga sanningen.
Så nu försöker ja Förbi se de lilla jobbiga hålla mej till något som ja burit med mej denna sommar som nu börjar lida till sitt slut , idag såg ja första snön falla o ingen kan va gladare en ja, absolut ja kommer klaga på blöta fötter o frusna fingrar , isigt hår o försenade spårvagnar precis lika mycket som andra men de ja älskar mest på vintern att för första gången om året gillar ja att få kramar, för äntligen värmer dom o alla dessa lager tröjor o byxor, känslan som när man var liten o låg som den där lilla inlindande puppan i vagnen, den finns där under alla lager tyg:) 
Ja börjar nog med o säga att de försvann några väldigt viktiga människor i mitt liv denna sommar, o ja mår så dåligt av de. Är de något ja vill lyckas med i livet så är de just det att mina vänner ska alltid veta att ja finns. Det misslyckades ja så totalt med denna sommaren så de inte finns ord för den ångesten, men ja tror att att man är väldigt modig när man säger förlåt, starkare är man när man förlåter o vänskap är att gå vidare.
Men en dag i början av sommaren vaknade ja upp o de första som slog mej var. Idag går inte ja upp ur sängen , ja vill inte mer nu. Det jobbigaste i mitt liv är att ständigt ha ont , för man tänker på sin kropp väldigt mycket mer tror ja då. Ja känner efter varje andetag om det känns rätt o gu nåde mej om ja inte gör nummer två på morgonen, då är 112 inslaget 100 gånger om på mobilen för då har ja förstoppnings o kommer sprängas precis som en sån där jäst val som strandat ni vet.
Men nu kände ja att något i min kropp var verkligen fel. Ja brast en dag på jobbet, som om ja hade skurit lök hela dagen innan föll tårarna ur mej. Där stod ja vilsen bland människor ja knappt kände o åter igen kom den där vagn känslan tillbaka, dock inte tryggheten utan när man den gången inte fick en glass när man redan fått en glass innan, dom tårarna var de då.
Såhär pågick de några dagar, allt bara föll ur mej, o det gick så fruktansvärt snabbt. Lite kilon föll av, en jäkla massa hår o ja blev liten o grå fast på riktig denna gång. Det blev blodprov o sen till sist tog ja det där jäkla stora steget som kändes som att gå igenom en mur av 100 meter betong, psykolog, vän, människa, teapi, ja många namn finns men ja behövde nog en sån.
Ja har aldrig haft döds ångest i hela mitt liv, ja har ju för fan fullt upp o planera min framtid, samtidig som ja faktiskt ofta glömmer bort att när ja just har den grejen att ja måste planera allt jämt att det är just mitt liv som tickar på medans ja bara planerar o planerar:) men ja är på bättrings väg men om nån vill veta vad som händer om ca 6 år berättar ja de gärna :)
Okej, ja vill inte riktigt gå in på resten för de är min godnatt saga men ja var nog där o snuddade lite på väggen. Den där omtalade dumma väggen utan tapet o färg. Bara dyster o grå. Den är dum, man tror att den händer väl inte mej, ja som är starkare en Pippi o älskar spenat som Alfred. Men jo, den kan hända alla även att man inte planerat in den i sitt liv.
Den var nära att knäcka mej så snabbt , den tog mej med storm, de är ju själva fan att det ända som kan göra det ska va en vägg o inte den där dröm killen, ja precis han i drömmen, där har vi ju de skit bra:).
Nu mår ja bättre , allt ja igentligen vill säga är förlåt till mina vänner... Ja saknar er så!
Välkommen höst!
Du är så efterlängtad
