När ja var liten var allt jag önskade att vara var fri. Jag var oftast ledsen att jag inte levde på Pippis eller barn i bulle byns tid. Det var nog många som gjorde . Men i mina egna lekar var jag just där, ja sprang barfota på ängar o hittade sockerdricka i gamla ekar, julgranen var visst Pippis träd o alla kolor var väldigt gammaldags kolor o kostade bara 10 öre, drömmen var att få ha dom i en strut av  brunt bakpapper. Jag var ofta i min egna värld o ville så otroligt mycket i mina lekar.  Jag var fri o otroligt busig men jag visste alltid mina gränser när ja satt ensam i mina påhittade träkojor eller red på stora stenar som var min fina häst. Jag visste att jag lekte påhittade lekar men det var det bästa i mitt liv. 

Än i dag leker jag i min egna värld, men idag leker jag inte att jag är fri, idag låssas jag att jag inte är rädd! 

Jag stannade inte för bilen vid vägkanten för de som behövde hjälp var två män. 

Jag tänkte nog egentligen aldrig ens tanken att jag ville stanna hur mycket jag än försökte, jag stannade inte och hjälpte till för jag vill inte bli våldtagen. 

När jag kom hem till Tranås visste jag inte om jag skulle berätta för min kille vad som hänt, eller mer hur ja känt. Hur rädd jag blev. Jag bad om en kram som skulle vara över 20 sekunder, jag har läst nån starns att det ska hjälpa när man har spricker i sitt hjärta. Jag läkte ganska snabbt o tänkte att ja får släppa det där, det var inget! 

Några dagar efter slutade jag mitt pass runt 20.00 på kvällen, jag övervägde att åka ner till min familj o ta ett glas vin, men jag tänkte. Nu är det inte så sent så då vågar ja gå genom parken för jag ville ha lite luft. 

Fast det var lika mörkt nu som 02.00 på natten kände jag mej lugn. Folk är ute o går med hundar o cyklar till fester. Men jag var ensam i parken o jag kom på mej själv snabbt leta på mina nyklar i fickan. Jag greppade tag så ja nästan fick ont i handen . Jag vet inte hur många gånger mina nyklar fått göra mej lugn, eller hur ett paraply kan förvandlas så snabbt till ett vapen i handen. Jag såg mitt hus o längtade hem till dörren var låst o då såg jag dom, 4 killar gåendes mot mej. Jag  reagerade konstigt o stannade till, till höger om mej fans vägen genom dagis o rakt fram mitt hus. I mitt huvud blev de svart. Men jag gick, jag valde vägen mot dom, med Nycklarna så hårt tryckta i handen o ögonen ner mot marken. Jag gick för att jag vill fortsätta leva.. 

Hur kan jag få ligga i min killes famn o känna mig tryggast i hela världen, att lyssna på hans hjärta som kan sången till mitt när jag glömt orden! 

Jag har lovat mej själv 1000 gånger om att sluta läsa alla tidningar, sluta följa värdens nyheter o isolera mej mot nyheter. Jag tänkte en gång att nån gång kommer de stå något positivt när jag öppnar upp Aftonbladets app på morgonen. Det var nog den största lögnen i mitt liv. Jag är precis som alla andra som vill blunda för att inte veta, o veta för att inte blunda för verkligheten! 

Jag undrar ofta hur allt började bli så hemskt, när världen gick förlorad. När mänskligheten slutade existera. Dömmer jag nu? Vad får man känna? Vad får jag skriva? 

För 20 års sen red jag på mina fina stenhästar o besteg alla ängars staket med vingar. 

Idag dömmer jag människor utan att känna dom och är rädd att leva som tjej! 

Det är så allt börjar, att döma något. 

Vi alla borde vara en enad famn, vi aldrig måste lämna!