Jo, jag har läst tidningen några dagar, och idag är det onsdag, och imon orkar ja inte läsa tidningen mer. Det tar på krafterna att läsa tidningen. 

Jag vet inget. Jag vet allt . Tankarna är lite ihop smetade, känslorna börjar ta slut, ångesten är för stark, rädslan är för hård. 

Jag tänker, imon är jag ledig. Skönt! För då slipper ja gå igenom den becksvarta parkeringen 05.00 på morgonen fram till jobbet. Det spelar ingen roll hur många lås jag har så länge jag inte är innanför dom. Tanken när man sover själv i sitt hus o första man tänker när man vaknar, skönt att ja lever. 

I den där "tanksmeten" kommer de fram halvjästa funderingar. 

• hur får ja tag i en pistol?
• Vilket parti ska ja rösta på så detta inte är våran värld längre
• Hur tänkte den äldre mannen som kom in i mitt rum o ville krypa ner i min säng när jag var 19 år 
• Ska ja alltid vara livrädd nu
• Jag måste bli tuffare 

Hur ska ett inlägg som detta inte blandas ihop med något annat än vad det är, inte politik,ingen Greta, ingen jämställdhet, inte bli rasistiskt , inte såra , inte vara för hårt, inte för lätt , inte skrollas bort!!!

En dag såg jag en hyllning till en man, som erbjuder sej att hänga med o springa med kvinnor i skogsområden , så inget dumt händer. Du verkar underbar men vi ska inte behöva ha någon som springer med oss. Jag skulle aldrig våga ha dig vid min sida ensam i ett joggingspår. Vi ska inte behöva va rädda, vi ska inte behöva tänka en ända gång, tänk om.

Vi ska inte behöva ha de vassaste vi har i våra väskor ihop tryckta i våran näve när vi går hem. 

Dom här artiklarna är måndag,tisdag,onsdag... imon tänker jag inte läsa. 

Tänker på den där internationella kvinno dagen, då vi blir hyllade över öronen, de skickas blommor och ges kärlek, det skrivs texter o de läggs ut bilder på underbara kvinnor. Jag är väldigt stolt den dagen. 

Men de andra 364 dagarna. 

Var är ni då?