O när jag förstår att ja nog är den ända som verkligen fattar på riktigt känns det väldigt ensamt o som ja plötsligt får väldigt många ton på mina axlar. För ja vill försöka få folk att förstå vad som hänt, jag vill så skriva händer men ja tror de är försent. 

Jag kommer ihåg när ja var ca 11 år, då en i min närhet inte mådde så bra. Det var hemskt att veta o jag tyckte verkligen denna människa var väldigt konstigt. Men det värsta av allt, man fick inte prata om de. Man skulle vara lite tyst om de fick jag höra, det var väldigt udda o jobbigt att må sådär som den människan gjorde. 

Idag tänker ja, de har bara gått 15 år men tro mej, det har ändrats. 

Folk säger att man inte pratade högt om att man mådde dåligt för 15 år sen men dom har så  fel. På 15 år har hela världen förändrats till en värld av galenskap. 

Ja, jag har läst historia , vet alla krig, sjukdomar o svält som funnits o finns, det är hemskt men ja vet inte om det som håller på att hända tyvärr kan vara värre hur fel det en låter! 

Men just idag håller vi alla vårt egna krig o vill alla gå ut som vinnare. 

Jag, jag , jag , jag, jag... 

Förut var ja rädd att folk skulle fråga hur jag mådde , tiden förändras och nu är ja så fruktansvärt rädd att jag faktiskt måste få höra hur nån annan mår. 

Ja vet inte längre hur länge man ska orka höra det dåliga, om vi någonsin ska sluta fred med oss själva o förstå, herregud vi har ett liv o just nu är de det sista vi bryr oss om. 

För vi ska må så jävla dåligt, vi har bara problem o det är mest synd om oss själva. Det säger man ju så klart inte högt men man vet ju de innerst inne. Ingen annan vet hur dåligt man mår o hur jobbigt man har det. 

Ja skäms!

Ja skäms hur vi blev sånna här, hur kan varje del på kroppen, varje fel känsla, tanke eller dubbla hjärtslag ha ett sjukdoms namn.

Hur kan man få ett namn på allt man är, hur gjorde vi för att bli en ända diagnos?

Självklart ska man få må dåligt, men när blev de fel att få må bra . När började vi dömma dom som mådde bra utan antidepressiva ? 

För tro mej. Den kom inte av sej själv, det fanns inte ett namn på ledsna  eller glada människor, vi avlade fram allt så bra själva. 

Ja förstår, skulle nån sätta en diagnos på mej, ja sjävklart skulle ja ta de på Allvar. Det var ju säkert en läkare som sa de så det måste ju stämma.

Ja skulle börja leva efter regler o till sist blir ja nog mer min diagnos en mej själv.

Ja är så Himla rädd att vi aldrig kommer må bra igen, att det är över nu.

Ja kommer aldrig få höra de ordet igen, de kan nog faktiskt tas bort från ordregistret , de tar bara plats.

Ja mår bra, men...

Det är bra bara det att...

Det är ok.... 

Allt är de inte riktig helt bra utan det är bara något annat oxå..

När blev vi så patetiskta, när valde vi bort lycka o kärlek till det är bara synd om mej.

Ja har inte ett hjärta av is. Utan ja förstår att de finns människor så mår väldigt väldigt dåligt, men låt mej tillägga på riktigt. 

För alla idag kan väl inte må så dåligt som dom säger o var blev det så fel i sånna fall.

Tro mej. Livet är inte kul, åh stackars dessa politiker som har ett sånt tungt avsvar över sej. Det kan inte va lätt o bestämma betyg i 4an eller 5an, om man får äta mat när man går runt på Åhléns eller inte, cykla med hjälm eller utan. 

I mitt huvud skulle ja nog kunna lista ut de själv. Man är bara dum om man cyklar utan hjälm o man får äta glass o mat var man vill men spiller man eller kladdar ner efter sej så tar man ansvar, tadaaaa.

Ja är lite mer åt

Hållet nu, varför skattar vi pengar åt kungen om han inte ska jobba för dom. 

Ge gubben en chans, han är den som kan göra bra val för Sverige, Bort med politiken, fram med kungen! 

För ärligt så har vi nog inte så mycket tid kvar. Ja tycker alla människor ska få chansen att Leva lite innan en chans till en lycklig värld är helt borta. 

Ibland tänker ja , sätt mej på det där

Risfältet långt upp i bergen i Kina o glöm mej. Tänk att gå o plocka ris hela dagarna, usch vad jobbigt o tråkigt. Det där man fått höra som förslag, vi kunde haft det värre! 

Men nej. Ja börjar ärligt tro att det kan va drömmen nu. Eller finns det en depression som heter risångest? 

Bort från denna hemska öppna sin egna dagboks värld. Där vi kan gärna skriva allt i pannan för ja det lär ju inte bli osagt. Jag lär ju inte komma undan.

Ja orkar inte längre höra hur dåligt alla mår för ja tror att det är de mest onda vi gör mot varandra. Vi gör så alla andra runt oss oxå mår dåligt, vi är inte vänner som lyfter upp längre utan vi drar ner varandra. 

O det är sant.

Nu finna de säkert ett ord för mig nu, som kan förklara varför ja känner så här som ja gör, det ordet kan fara så långt åt helvetet o stanna där. 

Ja behöver ingen prognos eller ett namn för att ja tycker o tänker.

Det är mänskligt att känna. 

Ja önskar alla skulle veta det ja vet, 

att det är försent att ändra denna hemska värld, där allt handlar om jag, jag, jag... 

Ingen lycka åt någon annan. Har man något vill man ha mer, har man inte det är det de ända man vill ha. 

Tänk om lyckan på Instagram fanns på riktigt, att känslorna man skriver om ändå var sant.

Tänk vilken jobbig värld vi byggt upp, åh hur mycket vi kommer ångra oss när alla verkligen förstår. Att det är försent att ändra något , men tänk den kärleken när alla en dag kommer försöka. Att göra om o göra rätt, att finna den där lyckan igen. 

Fy fan va diagnoser det kommer delas ut på ångest då. Hela världen kommer vara sjukskriven o stå helt still. Allt för att alla kommer förstå vad dom har gått miste om! 

Ja. Vet, att ständig värk gör mig så här ibland, ja blir mänsklig o sårbar. Mer än vanligt. Åh ja blir lika arg varje gång, inte ska väl lite värk få förstöra mina dagar eller stressa mitt hjärta. O den där tanken, snälla skärp dej, det är så många som har de värre än mej. Men nej, åh åter igen nej. Man måste få tänka på sej själv, hur ska man annars kunna få ihop allt om man inte lagar sej själv först.

Åh bara ångesten att vilja skriva, behöva få orden ur mej, ja vet inte om ja gör rätt eller fel o skriva. De har jag aldrig vetat men i slutet tror jag att de alltid kommer vara vad ja måste göra, Jag måste skriva för att veta hur ja tänker. Jag måste få tala utan att bli hörd . Så i sköra tider blir hjärtslagen hårdare, jobbigare o ibland lite tufft o idag kom de. 

Som ett brev på posten. När ja idag låg i soffan dimpade det ner 2 brev. Ja älskar post, ja vet inte varför men bara tanken på att det är det där handskrivna brevet från den där man önskar så hårt att mitt hjärtas bägare runnit över så många gånger,  det hoppet är lika stort varje gång o lika förbannat så stor besvikelse. Men idag var de 2 brev, snälla nått kunde väl vara till mej, de va ju så fin handskrivet på både o ja. Ett var till mig o ett var till Sofie.  

Så med varsin rispåse i varje kupa slet ja upp mitt brev. Sofie öppnade sitt först o sken upp som en sol. Sofie blev bjuden på bröllop o japp i mitt låg det ett klamydia test. Där brast de, ja blev till sten skönk till botten. 

O japp ja är 27 , singel o har ett sexliv en gång om året typ, självklart ska ja straffas för de:) det är ju inte ett ultimat liv så Varför inte krydda på de lite, göra lite mer utmaning av allt. När det ända man egentligen vill är att ha en trygghet, men dom man träffar gillar mer doppa snoppen i nån avloppstank, ja är inte bitter:) de händer o ja bryr mej inte, ja är friskt som en Ipren där nere , tycker bara de är tråkigt när ja tänker efter att den brevbäraren måste fan haft ett helvete den dagen, jobba över o säkert missa fanilje middagen för att den listan han uppgett var nog längre en tomtens önskelista . Jaja mitt brev var som en droppe i havet  o man kan ju tycka att mitt brev skulle vara de värsta men så var det inte. 

 

För just det andra brevet, det träffade rakt in i hjärtat. Där o då ja förstod att nån som betydit så mycket i ens liv , nån man upplevet så många stunder med som alltid kommer betyda något. Nån som fick en egen låt i mitt arkiv på Pluto, allt de där finns inte längre. 

O herregud ja är så lycklig för dessa två som ska gå mot altaret tillsammans, ingen handlar om att ja inte skulle va de, det var bara vetskapen att man inte stannat kvar o delat den lyckan o kärleken. För den var så himla fin redan från dag 1 . Ja vet man måste vara 2 för att kämpa o de är lätt o skylla på någon annan, men ja blir bara så arg för den senaste tiden har de åter igen fått mig o inse att tiden rinner iväg, dagar blir så snabbt till år . O ju mer åren går glömmer man lätt bort vad man hade o har. De förflutna kommer alltid ifatt än o de jobbigaste av det måste vara när man helt plötsligt börja känna allt det gamla men i ett nytt liv. 

Det passar inte in men det finns där o när hjärtat sagt sitt är de svårt att glömma igen. 

Allt gammalt som man kämpat för att glömma känns som de vore igår igen. 

Ja är så rädd att det alltid kommer bli så, man har sitt kapitel i sin egna livsbok  o när just den boken är slut läggs den på hyllan tills den dagen man medvetet eller som idag, råkar damma av den o börja läsa igen... 

Åh herregud vilken känslobergodalbana, hej åh hå vad de går. 

Det är som nån vill säga mej något för senaste veckorna är just detta vad allt handlat om. Folk söker tillbaka mej, ja försöker göra allt till bra o som vanligt igen. Vänner försvinner längre o längre i från mej o ja kan inte fånga dom, ja förstår inte deras nya jag o precis som de har ja själv strävat efter i år, att släppa gammalt o gå vidare, men till vad! Ja förstod idag att det ja ville gå vidare till var precis allt ja hade ❤️