Nu får vi se..
Ja har letat texter i en evighet känns de som, allt för att få de beskriver för mej vad som hände? Det skulle lixom vara så lätt för mej att bara hitta en text o göra den till min.
Men i slutet är de väl så, så länge man inte skapat den själv är det inte är mina ord o kan där med aldrig bli den riktiga sanningen.
Så nu försöker ja Förbi se de lilla jobbiga hålla mej till något som ja burit med mej denna sommar som nu börjar lida till sitt slut , idag såg ja första snön falla o ingen kan va gladare en ja, absolut ja kommer klaga på blöta fötter o frusna fingrar , isigt hår o försenade spårvagnar precis lika mycket som andra men de ja älskar mest på vintern att för första gången om året gillar ja att få kramar, för äntligen värmer dom o alla dessa lager tröjor o byxor, känslan som när man var liten o låg som den där lilla inlindande puppan i vagnen, den finns där under alla lager tyg:) 
Ja börjar nog med o säga att de försvann några väldigt viktiga människor i mitt liv denna sommar, o ja mår så dåligt av de. Är de något ja vill lyckas med i livet så är de just det att mina vänner ska alltid veta att ja finns. Det misslyckades ja så totalt med denna sommaren så de inte finns ord för den ångesten, men ja tror att att man är väldigt modig när man säger förlåt, starkare är man när man förlåter o vänskap är att gå vidare.
Men en dag i början av sommaren vaknade ja upp o de första som slog mej var. Idag går inte ja upp ur sängen , ja vill inte mer nu. Det jobbigaste i mitt liv är att ständigt ha ont , för man tänker på sin kropp väldigt mycket mer tror ja då. Ja känner efter varje andetag om det känns rätt o gu nåde mej om ja inte gör nummer två på morgonen, då är 112 inslaget 100 gånger om på mobilen för då har ja förstoppnings o kommer sprängas precis som en sån där jäst val som strandat ni vet.
Men nu kände ja att något i min kropp var verkligen fel. Ja brast en dag på jobbet, som om ja hade skurit lök hela dagen innan föll tårarna ur mej. Där stod ja vilsen bland människor ja knappt kände o åter igen kom den där vagn känslan tillbaka, dock inte tryggheten utan när man den gången inte fick en glass när man redan fått en glass innan, dom tårarna var de då.
Såhär pågick de några dagar, allt bara föll ur mej, o det gick så fruktansvärt snabbt. Lite kilon föll av, en jäkla massa hår o ja blev liten o grå fast på riktig denna gång. Det blev blodprov o sen till sist tog ja det där jäkla stora steget som kändes som att gå igenom en mur av 100 meter betong, psykolog, vän, människa, teapi, ja många namn finns men ja behövde nog en sån.
Ja har aldrig haft döds ångest i hela mitt liv, ja har ju för fan fullt upp o planera min framtid, samtidig som ja faktiskt ofta glömmer bort att när ja just har den grejen att ja måste planera allt jämt att det är just mitt liv som tickar på medans ja bara planerar o planerar:) men ja är på bättrings väg men om nån vill veta vad som händer om ca 6 år berättar ja de gärna :)
Okej, ja vill inte riktigt gå in på resten för de är min godnatt saga men ja var nog där o snuddade lite på väggen. Den där omtalade dumma väggen utan tapet o färg. Bara dyster o grå. Den är dum, man tror att den händer väl inte mej, ja som är starkare en Pippi o älskar spenat som Alfred. Men jo, den kan hända alla även att man inte planerat in den i sitt liv.
Den var nära att knäcka mej så snabbt , den tog mej med storm, de är ju själva fan att det ända som kan göra det ska va en vägg o inte den där dröm killen, ja precis han i drömmen, där har vi ju de skit bra:).
Nu mår ja bättre , allt ja igentligen vill säga är förlåt till mina vänner... Ja saknar er så!
Kommentarer
Trackback
