Jag o jag
Jag vägrar bli som du, där det finns en dag imon oxå...
Tro mej, ja förstår,Ja vet.
Jag är Precis hemkommen från drömmarnas land, alla blir kära, lyckliga, bikinilinjen påminner än om underbara dagar , allt blir speciellt , allt blir helt enkelt så mycket lättare. Varför?
Jg förstod för länge sen att ja måste leva livet hur jag vill ha det och inte hur andra vill att jag ska Leva, det är vägen dit som blev det svåra.
Jag är inte som du, kommer aldrig sträva efter det, vi andas samma luft men ibland känns det som
Min kommer från en annan planet.
Den rör mej så långt in, ibland känns den som lånade andetag men det är slut med det nu. Jag är inte svag längre, jag är det starkaste du kan skymta, absolut såklart , ja gråter när det gör ont, skrattar åt elaka skämt, ja skriker när jag är arg o jag är så jävla sårbar. En annorlunda pust från vännerna gör mej så orolig svag men när vi hittar varandras puls igen är vi oövervinneliga !
Ja vill sluta kolla på tv, ja måste sluta lusläsa Aftonbladet, det gör mig för ont. Vi lever tydligen i en värld som aldrig kommer bli bättre, för vi strävar alla efter mera, vi har mycket men vi ska alltid ha mer! Så..
En tjej på 27 år sitter ofta o kollar på löjliga reklamer, få den perfekta kroppen på bara 4 veckor, köp köp köp om smutskastning på varandras parti, dagis nivå kallar ja de. Röstnings dagarna var det värsta i mitt liv på väldigt länge, ja anser mig själv som väldigt lycklig, men då hatade jag starkt! Politikerna, som ska göra Svergie bra för oss, allt dom gör är att jobba så hårt med att göra sej bäst i tv , säga det bästa om sej själva men framför allt de sämsta om dom andra. Ja har hört sen ja va liten, Malin vill du ha de bra bli politiker. Du har ju talets förmåga sa svenska läraren i skolan! Dom tjänar asbra o ja tänkte, då måste dom väl jobba riktigt hårt för de är väl så man når framgång. Ja har aldrig i hela mitt liv varit så besviken eller förvirrad på något, så mycket att även världens största kudde inte skulle räcka till att gömma mej bakom. För många år sen hamnade ja i en sits där ja fick en skada i kroppen som ja lever med varje dag o efter 1 år sjukskrivning var de dags att komma tillbaka , ja var nog inte redo för det men på ett papper stod det ju de. Ja är utskriven ur försäkrings kassan som ja även så vill tacka för mina 2,400 i månaden. Det fick verkligen mej att komma på fötter igen efter ett innan troget jobb i arbetslivet . Så ja fortsatte i mitt tidigare yrke, service. Men det är tungt, jobbiga arbetes tider o hur service yrket är uppbyggt att vi aldrig ska ha fel , den är fantastik :) Men jävlar vad ja älskar att jobba med människor. Det är nog mitt kall i slutet tror ja, att ge människor av mej, försöka bidra med bra service. O de är väl helt underbart att ändå få känna de att det trots det sämsta jobbet för min kropp, trots dom långa timmarna o den dåliga lönen är något ja verkligen njuter av att få göra. Men ibland känner mej så sviken av Sverige. Ja har alltid varit så glad att ja växt upp i detta land men ju mer tiden går, ju mer börjar ja tvivla. Är det här ett land ja kan stå för?
Det är vi som bygger det så här, det är vi som är männiksor på våran jord som vi gjorde till våran, vi tror vi äger varje liten del, trädkronornas knoppar är uppdelade i olika landskap. Vi har fått varsin blomma. Över våran stad blir vi ledda av politiker som någon valt. För inte har ja gjort de, ja skiter i det. Det är mitt eget fel. Så länge försökte ja följa reglerna till punkt o pricka, aldrig klaga, gå på rätt sida vägen, älska på fredag o lördagar o va glad över att vi har det så ortroligt bra i vårt avlånga land. Jag som klagar vet inte ett skit o heja moderaterna ! Förlåt för mitt utryck men dra pungen i grus! Hårt o Långsamt ner i marken!
Ja tänker aldrig va nöjd. Ja tänker aldrig sluta va olycklig för hur allt blev. Ja tänker heller aldrig sluta älska så det gör riktigt ont i bland. Ja tänker aldrig sluta drömma om något bättre o ja tänker aldrig riktigt vara nöjd.
För de gör mej till vad jag är idag, ja vågar, ja lever, absolut ja har ångest över det men ja reder ut det!
Ja vill inte pausa längre, ja tänker inte göra det, ja kan inte va så rädd för att trycka på de där knappen play igen.
Så nu har ni mej, en tjej på 27 år som säkert är precis som vilken 27 årig tjej som helst? 
Som alltid kommer sträva att kunna komma i en byxstorlek mindre än vad man ska kunna andas i. Som vill gråta när man har en dålig hårdag, o som blir glad att shoppa med pengar man inte har. Som alltid väntar på de där gulliga morgon smset som aldrig kommer o tror att en dag kommer man bli upplyft på tåg perrongen, precis som i filmen? Som alltid tänkte att brösten kunde fått va lite rundare o ja vinner nog dom där miljonerna nån dag. Jag är nog i slutet precis som alla andra , tänker lika mkt, tänker lika fel o hoppas på den där postit lappen med alla svaren.
När ja i mina drömmar springer på ängen med blåsten i mitt hår, badar naken i spegel klart vatten o äter vatten melon utan att de rinner ner på min vita volang klänning tänker ja ändå... Är de så här de ska va. Ja har valt att inte jobba ett 7-4 jobb. Inte bara vara lycklig på fredagar o lördagar o längta efter dessa semester veckor. Ja försöker välja mitt liv ja mår bäst av för stunden. O just nu blomstrar Göteborg o den tar mej med lycka, ja vill inte sitta en minut mer inne än ja behöver utan finns de kraft i koppen så vill ja använda den!
En gång blev mitt liv en bubbla, varje steg utanför dörren blev jobbiga, att gå ut bland folk blev en sån rädsla, tänk om dom skulle fråga hur ja mådde, va ja gör nu för tiden o vad ja jobbar med?
-ne ja är sjukskriven, äter gladapiller o panik dricker mjölk på nätterna, hur mår du själv?
Det fanns inte för mej att sätta mej i den situationen åh ja gjorde de inte heller. Ja skapade mej en vänskap som gjorde allt de där åt mej. Förlät mej gång på gång när ja inte dök upp, sket i att höra av mej o aldrig ställde upp.
Men nu är det där så länge sen, Nu är det största problemet att ja älskar ju mitt eketorp lite för mycket för att vilja lämna de men att det händer o då är ja inte de där gamla o rostiga längre utan jag är bara ja!
Göteborg!. Jag har lärt mig så mycket här Men det jobbigaste är att ha sina människor i Tranås som ja så älskar, vägen hem har aldrig känts så lång som nu men ändå så nära!
Den där postit lappen kommer ju aldrig komma utan som vanligt måste man följa sin magkänsla?
Vännerna är på mej, kommer ja hitta han , han som när ja vaknar i panik på nätterna men direkt ser honom blir lung o somnar om. Han ja kommer bli så glad av att se med handen i byxerna snappandes med tv dosan i soffan ?
Han som förstår att de där morgon smset nästan är lika bra som en trisslott med tv vinsten på o som aldrig kommer skratta när ja alltid tror att de är artisterna som sjunger fel text o inte jag? När ja surar ihop för han inte fattar att nej betyder ja o han aldrig kommer fatta varför hans kläder luktar nytvättat. Han som inte kopplar mej i ett koppel utan väljer att springa med lite längs vägen.
Ja kanske inte är som vilken 27 årig ändå för ja har redan fattat att ja inte kan ha storlek 26, aldrig kommer springa på perrongen lr kanske få de söta morgonen smset men ja är så glad ändå! Ja tror ja är som alla andra men börjar inse att det är min största lögn i livet!
Ja vill så mycket mer än ja någonsin kunde ana, ingen har lärt mej dessa tankar, om att vilja så mycket!
Men ja vet att nej, vi kan inte leva om några dagar hur mkt än vi skulle behövt de men vi kan välja att göra varje ny dag nu till något bra!
Ja är trött på att pausa mej själv!
Kommentarer
Trackback
