Det förflutna...
I grund o botten vet ja att ex betyder slut , kanske betyder nej o du får inte betyder du får. De har ja lärt mej på det tuffa viset. Att hur bra det än är när den där kärleken kommer tillbaka , de gamla är glömt för stunden o här pratar vi inte om fjärilar i magen utan mer som rosa elefanter i nån slags turbulent. Kanske säger man för att man inte vågar säga nej direkt o att du får inte menas verkligen så men man vill verkligen inte lyssna. Men i slutet blir de rätt ändå..
Med tiden kommer aha upplevelsen tillbaka o det tog allitid slut av en anledning, kanske som blir nej slutar alltid av att nån blir sur i slutändan ändå o det där du får inte blev så uppenbart den julafton för 19 år sen då ja fast ja inte fick åt choklad innan maten vilket resulterade att va utan choklad i flera år, nja kanske 3 timmar men dom timmarna var dom längsta i mitt liv...
Så ja har lärt mej..
Den senaste tiden har ändå det förflutna kommit i fatt mig, människor, ting o känslor. O ja vet, med tiden läker rätt många sår, man glömmer o går vidare.
Jag är nog rätt bra på att glömma, tro på det goda o minnas de dåliga. Men hjärnan leker lite farligt ibland, de är ju så o även för mej att hjärnceller byts ut, man tappar en hel del på vägen o ja tror där med att lite eller ganska mycket glöms bort.
Det ända som egentligen som finns kvar är de ja ristat in i sten o sparat på planeten Pluto.
Det är mitt hjärtas bankvalv.
Där finns så mycket varmt o fint men även känsligt o svårt.
O när nu det förflutna börjar knacka på dörren måste ja tillåta mig själv att öpnna de där valvet o kandke även tänka om. Varför låste ja just in denna känsla , varför stängde ja ut den där människan o varför gjorde ja aldrig de där ja lovade mig själv?
Det är en jävla röra ja vill lova, det är ju så att ja levt ett ganska livligt liv en gång i min tid så absolut, det finns skräp på Pluto . Men det är bra, för det får mig minnas o le. Gu vad ja älskat, hatat, skattat o ångrat. Filmen om mitt liv skulle göra succé, de har ja aldrig tvivlat på, därimot om ja veklingen skulle vilja se alla galna stunder, se om sveket ja gjort eller orden ja borde sagt men aldrig sa.. Det är en annan film.
Men här i stunden undrar ja, de som hände för så länge sen i mitt liv men försöker komma tillbaka till mitt liv, skulle det funka?
Har verkligen alla hjärnceller bytts ut o man kan se allt klart, på ett nytt sett eller kommer de gamla alltid komma igen.
Ja har förändrats, ja vet det.
O mitt nya ja, skulle de passa in i de förflutna o kunna bli min framtid?
Ja kan vara ute på hal is eller så kan ja få upptäcka nått helt otroligt igen, som en favorit i repris i sitt egna liv, men från en annan filmvinkel.
Kommentarer
Trackback
